Dimman ligger tat och gryningssval over tagstationen nar jag atervander till New Delhi (efter en 12-timmarsresa fran James Bond-staden Udaipur) och jag kanner en sorts vibrerande crescendo inombords, en kansla av att cirkeln ar sluten. Jag borjar och slutar min resa, mitt aventyr, ensam i denna galna 16-miljoners smaltdegel till stad. Under mina sista dagar i Indien forsoker jag insupa allt. Alla skikt, alla nyanser av det som ar Indien. Se och lukta, kanna, smaka, rygga tillbaka, forskrackas, forundras, roas, forforas. Allt. En sista gang. Och Delhi ar en bra stad for det. Pa manga satt ar Delhi en varld i sig, ett mikrokosmos, med sina 8 stader och sin flertusenariga historia. Har finns hela Indien pa en och samma gang, i ett och samma andetag. Jag aker kors och tvars med den skinande nya tunnelbanan. Fran den okande soldatens grav under India Gate till ruinerna efter 1000-talsstaden Qila Rai Pithora, fran Shah Jahans roda fort till kristallvagen som markerar Indira Gandhis sista steg i livet innan hon avrattades utanfor sitt hem av sin egen livvakt. New Delhi ar en skiktad stad. Fran de valpolerade shoppingkvarteren runt Connaught Circle till myllret och misaren, korna, tiggarbarnen och urinstanken i Old Delhis tranga basarer tar det ett par minuter med tunnelbanan. Ibland blir kontrasterna for stora. Ibland blir jag forbannad pa allt. New Delhi med sin breda nyrika medelklass! Varfor kan de inte bara betala lite mer skatt och styra upp alltihop? Varfor maste manniskor ata, sova, fodas och do under presenningar pa trottoaren? Lika snabbt slar det mig att Indien ar Indien och vi kan aldrig fraga varfor. Som vasterlanning kan man aldrig nagonsin forsta, bara uppleva, iaktta, fortvivlas, forforas. Men aldrig nansin fraga varfor. Why var det enda frageord som inte riktigt ville fastna hos skolbarnen i byn. I bland undrar jag om det ens finns ett why pa hindi, ett sprak som har samma ord for i morgon och igar. Kanske ar sjalva varfor - darfor-tanket ett vasterlandskt pafund.

Morkret har sankts sig utanfor internetcafeets solkiga fonster, men okelsestickorna brinner fortfarande pa cafeets altare efter kvallspujan. Om tva timmar kommer flygtaxin och hamtar mig. Crescendot vibrerar starkare. Mitt inre ar en coctail av lika delar sorg och lycka. Shaken but not stirred. Jag slas av kanslan att tiden ar tanjbar och resans slut lika garna kan vara dess borjan. I Indien fann jag det jag sokte och sa mkt mer jag inte ens visste att jag saknade. Pa nagot vis kanner jag mig mer forankrad, jag har stallt in rodret helt enkelt. Jag vet att jag kommer att atervanda. Vi kommer att motas igen, min moder, min dotter, min syster, min brud.

Ja, Indien ar allt. Som livet sjalvt.

Har slutar min blogg.

Resten tar vi muntligt... :-)

- Jodhpur! Jodhpur! Jophpur!

Gubben nedafor skakar frenetiskt i min brits, jag kan inte pasta att han vacker mig for jag har egentligen aldrig somnat, bara slumrat lite. Jag ligger den oversta slafen, strax under taket, hopkurad bakom ryggsacken sa att ingen ska se att jag ar vit. 13 timmars tagresa, fran den rosa staden till den gyllene, ensam genom okennatten.

En Natt.

Tusen och en natt.

Jag tanker att det har maste vara det ultimata mandomsprovet, fixar jag det har sa fixar jag allt. Nar jag sticker nasan over britskanten ser jag att okensanden har blast in genom de oppna fonsten och lagt sig som ett finkornigt tacke over golv och britsar. Men mest ser jag forstas bara manniskor som trangs och kranglar och kaftar pa hindi. Jag kanner igen gubben nedanfor som han som hjalpte mig att hitta min plats kvallen innan. Han pratar ingen engelska. Jag pekar pa mig sjalv.

-No Jodhpur. Me Jaisalmer.

- Aha!

Han verkar forsta och rusar vidare med sin alderdomliga kappsack. Det ar sa har det fungerar i Indien, alla hjalper alla. Hela tiden. Oavsett om det behovs eller inte. Personlig integritetszon ar ett koncept som inte har natt Indien an.

Nio timmar senare stiger jag av taget i ett hetdallrande Jaisalmer och jag tanker att This is it! I've reached the end of the word. Staden tornar upp sig som en muromgardad medeltidshagring, mitt ute i sandoknen. har slutar alla vagar, alla jarnvagar. Har slutar Rajasthan. Ett par mil vasterut borjar Pakistan.

Dagen efter blir jag overtalad att aterigen ge mig ut pa kamelsafari, den har gangen med en mkt cool brittisk tjej som volontararbetat i Tamil Nadu och ett amerikanskt fotografpar. Att jag redan gjort en annan tvadagars kamelsafari utanfor Pushkar duger inte som undanflykt for guest house-agaren, inget gar upp emot Jaisalmers sanddynor, det har ar den riktiga tharoknen, forsakrar han, allt annat ar egentligen en savann. Och han har faktiskt ratt. Trots att jag far en kamel som bade ar forstoppad och laghalt sa ar karavanturen som hamtad ur en drom. Landskapet ar kargt och mangskiftande och lagom till solnedgangen nar vi fram till de guldgula sanddynorna dar vi slar lager for natten. Amerikanarna blir en smula forskrackta nar kamelforaren erkanner att vi nu endast befinner tva mil fran den Pakistanska gransen. Men kamelkillen forsakrar att det inte ar ngn fara.

- 20 km, no problem my friends. Maybe 10 km or less - some problem. Pakistani military shoot, want to kill, but 20 km is ok. No problem, no problem.

Av ngn anledning kanner jag mig inte helt betryggad. Ar det ngt jag har lart mig sa ar det att nar en indier sager "no problem, no problem" sa kan man for det mesta stryka order "no". Men nar vi breder ut vara filtarover de ljumma sanddynorna for att sova under bar himmel sa forsvinner allt annat for gud vilken himmel! Det ar sant, inget slar en okenhimmel. Alla minusgradsklara decemberhimlar jag har sett i mitt liv tycks disiga jamfort med denna. Jag forsoker rakna alla stjarnor pa ett kvarts himlavalv och kommer till 350 innan jag somnar.

Tiden rinner, flyter, flodar fram och jag med den. Tiden gar fort. Volontarprojektet ar nu over. Det var med tarar i ogonvrarna jag tog farval av elever och larare pa skolan, ar helt saker pa att jag, irlandskan och skottskan (som inte ar ngn bibliotekarie utan en pensionerad lakemedels kemist) hamnade pa den basta skolan. Manga av de andra volontarerna hade problem med lokala larare som kande sig hotade och absolut inte vill ha dem dar, men pa var skola blev vi endast valkomnade med oppna armar. Vi blev t o m hembjudna till en av lararna, dar vi fick sitta och ata medan hela storfamiljen pa 20 personer satt och tittade pa :-) Jag funderar pa om mina tre veckor (for jag jobbade ju bara i tre veckor, en veckas introduktion) har gjort ngn skillnad. Ja. Jag tror faktiskt det. I want to believe. Fran dag ett forsokte jag att behandla varje elev som en enskild individ och inte bara en del i en konturlos massa. Till en borjan blev ungdomarna bara osakra och forvirrade av all denna personlighet, men nanstans i mitten av vecka tva markte jag hur saker och ting borjade forandras, radikalt. Med viss hjalp av gurun som tolk gick vi igenom vad eleverna ville bli nar de blev stora och plotsligt hade jag bade ingenjorer, larare, piloter och en och annan Bollywood-skadis i klassen.

De flesta av barnen pa skolan tillhor stamfolket Mina. Detta folk, som omnamns for forsta gangen i de 2400 ar gamla vedaskrifterna (redan har beskrivs de som stolta, vackra och kopparblonda) bor enligt senaste ron vara attlingar till den fornstora Indus-kulturen som var forst pa var planet med att borja bruka jorden. I dag utpekas Minas som ett kriminellt stamfolk, utanfor kastsystemet, beyond kastloshet. Men aven har finns det vagar att ga, stigar att vandra. Det finns alltid stipendier att soka. Pa alla statliga universitet och statliga ambeten finns ett kvoteringssystem med oronmarkta platser for stamfolk och kastlosa. Indien forandras. Pa manga satt ar Indien grasligt och gruvligt, men samtidigt kan ingen beskylla Indien for att vara ett helt omojligt land. Allt ar mojligt. Indien ar allt.

Och jag tror att jag kanske lyckades formedla det, om inget annat.

Namaste! Och tack for alla grattisonskningar! Jag vill verkligen skriva oftare men kombinationen av extermt segt telefonmoden och opalitlig generator-strom gor det I princip omojligt. Jag har i alla fall varit i kontakt med nan sorts civilisation i helgen (pi8lgrimsstaden Pushkar) och dar lyckades jag branna over lite bilder till en cd som vara stenaldersdatorer kan lasa, sa har ar de; de forsta bilderna fran langbortistan :-) hade egentligen tankt lagga upp manga fler men datorn gav upp efter tva sa jag publicerar dem sa lange innan strommen gar igen :-)

Jag och kamelen Babu pa okensafari utanfor Pushkar......och, well, det har far val duga som bevis pa att jag verkligen befinner mig i Indien och inte sitter nan helt annan stans och hittar pa allt :-)

Bland skolbarn och kameler i konungarnas land

Tjohoo! Har just kommit tillbaka fran ett av de hembesok som jag och tva andra volontarer gor varje eftermiddag. Det har hembesoket borjade som vanligt med chai-drickande och information om vaccinationsmojligheter mm, infor en publik av nyfikna bybor, men plotsligt dyker ett brolloppstag upp, med danserskor, trumpeter, megafoner och brudgum pa traditionell vit brolloppshast. Jag vet inte riktigt hur det gar till men plotsligt hamnar vi mitt I brolloppstaget, dansandes pa prime place tillsammans med brudgummens systrar och burdens mor. Sa vi shakar loss ett tag I improviserade bollywood-mooves och slanger med vara dupattas tills svetten klibbar efter ryggen. Henna-tatuerade hander klappar I luften och solen star I zenit. Allt I en vild livsbejakande masala av farger, ljud, dofter, guld och silver.

Och jag lever, andas, alskar detta land. Inget ar sa ljuvligt som Indien.

Indien ar allt.

Pa formiddagarna jobbar jag som engelsklarare pa byskolan Bagadi Upper Primary School. Jag forsoker in I det langsta att fa undervisa en klass tillsammans med en annan volontar, men skolans rector sager att det inte finns resurser till det for de indiska lararna ar alldeles for fa, 4 pa 8 klasser. Sa jag ger mig sjalv ett par Carolina Klyft-klappar, andas djupt och kliver in I klassrummet. Det finns inga stolar och absolute inga bankar, ingen kateder och ingen belysning. Det som finns ar en svart tavla (som ser ut att ha overlevt tre, fyra varldskrig) och ett dragigt betonggolv med en nott, dammig trasmatta dar eleverna sitter med benen I kors. Nar de far n\styn pa mig studsar de dock upp och ropar ’Good Morning Madame! Welcome!’ Hogt och gallt, som en ostamd gosskor. Jag presenter mig sa vanligt och pedagogiskt jag kan och ber dem att satta sig ner igen. 28 oforstaende (men forvantansfulla) ogon tittar pa mig, 14 rynkade pannor, 14 huvuden latt pa sned. Det ar nu det borjar ga upp for mig vad jag get mig in pa, eleverna, som alla ar mellan 11 och 16 ar, kan absolute ingen engelska. Nar jag senare forsoker kommunicera med engelsk-lararna marker jag att inte heller de forstar engelska och vad de hittills har sysslat med pa de schemalagda engelsklektionerna forblir en gata.

Mina lektioner har sedan dess bestatt av en hel del kroppssprak, sang, illustrationer pa svarta tavlan och en hel del Indisk pedagogik a la; svara I kor och kopiera det du inte riktigt forstar fran svarta tavlan. For det mesta gar det bra att jobba som “bush-larare” trots att mkt av tiden gar at till att jaga ut smasyskon, nymfparakiter och duvor (som bara vill fardigstalla sina paborjade bon I taket) ur klassrummet. Att det ofta star ett gang bufflar och kameler (fran det statliga kameltraningsinstitutet) och kikar in genom klassrumsfonstret bekommer inte eleverna, men nar nagon av de kringdrivande damerna I folkdrakt bestammer sig for att ta del av lektionen maste jag stanga fonsterluckorna vilket leder till att det blir mer eller mindre svart I klassrummet.

Ibland kanns dock de sprakliga barriarerna obestigbara. Ibland kanner jag mig bara som gringon I rod Salwar Kameez (som numera matchar den flagnande nasan) som kliver in I klassrummet och pratar marsianska I tva timmar for att sedan forsvinna igen.

Naval, vi volontarer gor inga stora underverk, men sma, sma… Ungarna exponeras I alla for forsta gangen I sitt liv for det engelska spraket och vi vacker deras intresse “We give the kid an English injection” som min nya supercoola irlandska kompis Theresa uttrycker det (hon reser jorden runt och gor volontarprojekt I alla varldsdelar och ser exakt ut som Hugh Grants syster I Notting Holl J) Jag onskar att jag hann skriva mer nu nar strommen antligen ar pa men jag maste skynda till det dagliga yoga-passet med guru Depak.

Gruppen bestar av arton damer fran Danmark, Norge, England, Skottland, Irland (!!! :-), Australien och Spanien I aldrarna 32 till hmm… 70. Sverige ar det enda land som “fuskar” och skickar personer under 30 och eftersom jag ar den enda svensken sa ar jag automatiskt yngst. I mina papper star det dock (av ngn outgrundlig indisk anledning) att jag ar 42, vilket nagra av de andra I gruppen har last och gatt runt och trott i 2 veckor, sa det kanns som att jag smalter in ganska bra. Alla kvinnorna I guppen ar jattehaftiga och inspirernade, de far mig att forsta att livet just har borjat! Det jag sett som Det Sista Aventyret innan jag ska bli vuxen och normal kanns plotsligt som det forsta. Nu vill jag aka pa volontarprojekt vartenda ar tills jag dor, det finns ingen ovre aldersgrans och varlden ar oandligt!

Kanske kan man saga att jag har blivit lurad, blast pa konfekten. Kanske skulle jag inte ha haft sa brattom att basunera ut att det var ett kvinnoprojekt jag skulle jobba inom, nar jag visste att allt ar osakert, att Indien ar Indien. Nagot kvinnoprojekt finns inte och har enligt personalen pa Idex aldrig heller funnits och var Volontarresor har fatt sin fina information ifran har de ingen aning om. Besynnerligt ar det… Det som finns ar ett Day care center och en uppsattning statliga undermaliga byskolor. Jag surar en vecka I streck och surar fortfarande nar vi besoker de olika byskolorna. Idex har just etablerat sig I Dausa, regionen vi befinner oss I, och en av skolorna ha rite haft volontarer forut. Att saga att Indein ar stort ar en underdrift, indien ar en continent, en tid, ett universum. Pa turistkaravanernas bakgardar finns ororda fickor dar folk aldrig har sett en vit manniska forut. Eller sett och sett, folk har val sett nagon enstaka vasterlanning swischa forbi I en buss, men aldrig pa nara hall. Eleverna narmar sig oss blygt, men otroligt nyfiket och snart smeker de vara armar, alla pa en gang, 5-aring som tonaring. De fascineras sarskilt av att mina, fortfaranande vinterbleka, hander har samma farg pa ovansidan som I handflatan. Jag undrar stilla vad de hade vantat sig, att jag skulle ha genomskinliga, gra, kritvita handflator… Nar jag slitit mig loss och ska kliva pa minibussen igen, marker jag att de ar en liten tjej I tioarsaldern som har foljt efter mig. Hon tar min hand och tittar pa mig med stora allvarliga ogon.
- Kal mileynge?
Oh my good, hon anvander en av de ytterst fa fraser pa hindi som jag kan och hon har rodblonda slingor i haret, precis som Salomonoarnas urbefolknnig, men ah, dessa ogon, de tycks rymma allt! Hur kan de vara sa grona I ett solsmekt ansikte? Hur ska jag nagonsin kuna lara ut nagonting?
Til nagon som redan vet.
Allt.

Men jag svarar:
- Kal Mileynge.

Det ar ett lofte.
Och plotsligt surar jag inte langre.

Det har varit valdigt, valdigt, valdigt svart att kommunicera ut fran campen dar vi bor eftersom vi har strom ungefar 2 timmar per dygn och under dessa tva dyrbara timmar ar strommen minst sagt… hm, sviktande, vilket ar en smula frusterande efterso jag har sa otroligt mkt jag vill skriva om! Men jag far gora ett forsook att skriva korta inlagg som jag forhoppningsvis hinner lagga ut…

Jag har nu bott pa campen utanfor Lalsot I en vecka och jag kanner nan sorts blandning av frid, djup vordnad och en enorm tacksamhet. Vordnad infor landskapet och de manniskor som bor har, tacksamhet over att jag verkligen tog mig ivag, att jag antligen antligen lever min drom!